i dag är det ultraljud nummer 2 för lilla underverket som växer i Tessans mage. Det är rätt häftigt att tänka att nu är det redan halvvägs till mormorskapet.
Det är ganska svårt att komma ihåg vissa saker som händer i magen, med hormonerna och annat från när jag var gravid och det tror jag bara kan skyllas på min unga ålder och hur det var då. Jag var bara 17 år gammal (stor skillnad på 17 åringar nu och 1979) och situationen var en helt annan. Jag vågade inte tala om att jag var gravid (rädd för mitt biologiska aber), jag skulle (och var där) till Sunny Dale Institute i Wilderswil (Schweiz) för att plugga språk på Universitetsnivå och livet liksom bara fortsatte. Jodå, jag var medveten om min graviditet och omedvetet så längtade jag efter en liten tjej för det har jag kunnat läsa i dom dikter jag skrev från då osv.
Det visade sig sedan att just i denna situation var min rädsla helt obefogad och när väl bubblan brustit (i slutet på 6:e månaden) så jäste jag ca 30 kilo på bara 3 månader, innan dessa hade jag bara ändrat kroppsmodell men inte ökat ett gram. Jag var stor som ett hus och ganska lycklig över min tjocka mage. Dom enda problemen var när jag skulle ta mig ur sängen och eller vända på mig och så att få på mig mina skor. Jag menar att min mage fungerade alldeles perfekt som bricka åt både kaffemugg och annat. Den lämpade sig även att vila sig på. En fin och stor mage var det som resulterade i en fin och stor bebis helt utan en skrynkla kom hon.
Tänk att Hon i dag går samma väg som jag då för ca 27 år sedan men 10 år äldre vilket ger starten ett annat läge med både möjligheter, rädslor, balans och kunskap. Det är visserligen kunskapen som också resulterar till viss del i rädslor när man inte är 17 år och helt orädd för det mesta för då minnsann är ma bäst och kan mest oavsett andras kunskaper.
Det som är tråkigt är att jag inte kan råda för jag minns inte hur det var, vilka känslor som for runt, måendet (jag minns bara perioden när jag sprang för kung och fosterland på toa för att ibland producera 1 endaste fjuttig droppe trots att det kändes som minst en hel ocean). Med råda menar jag givetvis att svara på frågorna som ställs, inte att bara ”sådär” ha saker att säga (det är en viss skillnad). Jag menar då var man gravid i 9 månader, på slutet tog dom ett litet ultraljud på huvudet och mätte och ojade sig vilket gav mig skräckkänslor, Jag ökade något kopiöst i vikt och hade en häftigt stor mage och vaggade fram mer än jag gick. Dagen D minns jag med en tydlighet som att det hände nu och det är underbart för vilken känsla det var trots alla mina komplikationer.
Äsch nu hamnade hela min tanke på avvägar med vad jag egentligen hade tänkt skriva men så kan det bli ibland.
Jag är nog en ganska klantig blivande mormor i frökens ögon för vissa saker får man tydligen inte säga som för mig är gulligt och fullt av kärlek. Tessan sa att det finns en liten bok, till blivande mor- och farföräldrar och övriga väntande nära och kära, där man får läsa sig till vad man får och inte får säga eller något ditåt.
Jag undrar också om tips pch råd på mammakläder och var man kan hitta några som inte kostar skjortan.
I eftermiddag kanske vi tom får spana på det lilla underverket från ultraljudsbilderna.