I fem år har jag haft ganska stora problem som jag försökt strunta i eftersom jag på vägen inte fått hjälp någonstans. Jag har kämpat för att få hjälp så det är inte så att jag väntat på att få hjälpen dimpande i knäet. Remiterades till SpineCenter för snart 5 år sedan och där ansågs det inte möjligt att hjälpa mig heller. Jag erbjöds typ någon terapibehandling. Slutade röka då i mars 2015 för jag trodde att jag kanske skulle få en operation och få hjälp.
Sprungit på många undersökningar, MR, neurolog, gastro, Eneg m.flera undersökningar. Ätit smärtstillande, medicin mot nervsmärtor. Balanssvårighter (nästan ramlat bakåt i trappor), känselbortfall och brännande händer och fötter och att inte glömma värken i rygg och nacke. Letade efter hjälp på vägen och fick lite hjälp, nackkrage och fotbäddar. Värmeväst inköpt för friluftsliv men den räddade mig oerhört och jag har under hela tiden arbetat hela tiden förutom när jag bröt och tillfälligt var arbetssökande.
Stopp på tarmfunktion januari 2017, ingen hjälp där heller, gastro ville inte ens gå vidare. Känselbortfall på låren, känns som att jag har en tjock kudde mellan låren. Började leva på Dulcolax för att inte se ut som en gravid elefant. Slutade med Gabapentin och Saroten då dessa kunde påverka tarmfunktion. Det gjorde ingen skillnad på den delen.
Sjukgymnast ordnade remiss till Heckser i Nacka, i anteckningar antydde han att jag nekat till alkoholprobelmatik. På frågan om min alkoholkonsumtion började jag bara skratta eftersom det snarare är brist på bruk av alkohol än missbruk av densamma. Ingen hjälp där heller alltså.
Efter gyn och sedan också både koloskopi och gastroskopi bekräftades att tarmen rörde sig inte. Fick prova en tablett och började med Movikol/ersättningsvarianter. Den tabletten hjälpte inte så jag fick en annan, Resolor och fortsatte med Movikolen. Resoloren i kombination med Movikol 3 ggr om dagen hjälpte artificiellt. Ingen egen funktion av tarm ännu.
Balansen har förbättrats, fick hjälp (allt egenbetalt) med ytterligare fotbäddar med en upphöjning för att tvinga fötterna att röra sig normalt i mina arbetsskor jag står (sittande funkade inte särskilt bra, domnade i benen/fötterna ännu mer och smärta i ländryggen, använder numera kilkudde) och jobbar i.
Under våren 2018 började vänsterarm värka så ända in i h*e så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då trodde jag att min sjukvårdsförsäkring jag betalade själv för skulle hjälpa mig men där fick jag komma till en kirurg som konstaterade att han inte kunde hjälpa mig utan det fick min husläkare ordna. Han skulle ha skickat mig för en MR och remitterat mig vidare till en nackkirug. Jag har inte längre den försäkringen.
Min underbara husläkare har verkligen gjort allt för att hjälpa mig men läget i sjukvården i dag är svår, remisser skickas i retur och man blir bortvald och oprioriterad.
Till slut kom jag då återigen till SpineCenter och blev bedömd i juni och där konstaterades att jag hade väldiga problem och skulle få träffa en kirurg. Det visade sig vara samma som inte ville hjälpa mig för snart 5 år sedan. Nu kunde hon erbjuda mig steloperation av C5-C6 och C6-C7, ingen sa något om hur skadorna var. Det enda var att jag kunde bli lite hes efter op men det skulle gå över.
Jag såg så framemot att äntligen få hjälp och hade också fått tips på en bra rehabiliterare som jag borda ha haft hjälp av under åren. Väl där började det hända saker, mina tidigare kraftigt brinnande fötter blev helt plötsligt inte helt brinnande. Jag började gråta i ren reaktion till något som faktiskt visar sig att det lever.
Väntan på operations tid satte igång och jag skulle få optid efter semestern. Tiden gick och ingen tid kom så jag tog kontakt med SpineCenter då visade det sig att ingen optid fanns hos denna läkare utan jag skulle få en annan som är neurokirurg.
Blev uppringd av denna kirurg och han frågade om jag hade problem på höger sida, jag bara va!!!! Det är vänster och det bekräftade han att det syns på röntgen. Det stod i min journal att det var höger, därav hans fråga. Han konstaterade att det är inte bra att steloperera friska kotor. Fick återigen komma för en ny bedömning som visade samma resultat.
Fick en tid för träff med min nya kirurg och han erbjöd olika lösningar. Han nämnde också när jag frågade om mina ben kunde bli bättre, att skadan trycker mot eller på ryggmärgen. Jag blev alldeles ställd och förundrad. Det förklarar så mycket. Radiculopati, kan läsa om halsryggen på SpineCenters sida, https://goteborg.spinecenter.se/diagnos-och-behandling/halsryggen/den-degenerativa-halsryggen )och myelopati och det har jag ju haft i 5 år!
Jag valde att slippa steloperation under några år. Jag fick en bakre foraminotomi och laminektomi (jag får operationsanteckningar i brevlådan snart). En del syntes inte på röntgen och jag hade mycket blodkärl som togs bort. Blodkärlsnystan fick jag förklarat för mig.
Nu, dag 17 efter operationen börjar jag känna mig som att ja, det här kan bli bra. Första dagarna efter operationen den 11/11 var jag lite påverkad av långtidsverkande morfinet jag fick (tålde inte snabbverkande så jag fick Naproxen men det funkade inte heller, magen reagerade ännu mer.
När torsdagen kom, dag 4, började jag få vansinniga nervsmärtor (som en trubbig kniv inkörd i vänster axelmuskel ovanifrån och det körde ut i varenda nerv som fanns) och körde med värme. Det ökade på så till slut, söndag dag 7 fick jag åka in till SpineCenter och få kompressen omlagd och där provade sköterskan kyla på såret eftersom det var ganska svullet, jag bara grät. Det dämpade smärtorna enormt så jag kunde åtminstone andas ordentligt.
Hemma under måndagen, dag 8 så började muskelkramper vid skulderbladet och körde ut i armen ut via armbågen och fingrarna konstant och (nästan alla vet hur det känns när man slår i armbågsnerven). Fick muskelavslappnade Paraflex. I kombination med CounterPain från Thailand blev det hanterbart och så fick jag också utskrivet Pregabalin mot nervsmärta (den historien med Apoteket Hjärtas webbeställning som blev helt absurd tar jag en annan gång)
KA har varit helt otrolig under den här tiden. Jag hade inte klarat detta utan honom. Han ställde klockan hela tiden och såg till att jag fick i mig det jag behövde första omtöcknade dagarna och sedan har han stått och stöttat hela vägen. Humöret tappade jag pga av smärtorna men det är nu hanterbart.
Har också märkt att benet hade full känsel men just nu dansar nerverna och musklerna i operationsområdet tango så det går fram och tillbaka med domningar både här och där, i vissa lägen mer än jag någonsin haft . Ser framemot att känna hur det är när allt är läkt och jag är mer återställd. Vissa saker kanske aldrig blir bra men jag har levt med det i 5 år så det går att fortsätta så.
Fått fina blommor, teckningar, bakelser, korsordstidningar, goodiebag, mat, godis och trivsamt pyssel som blir färdigt snart hoppas jag.
Lärt mig att vänskap ofta är en shimär och ganska ensidig och ointressant, skönt att med ålderns rätt kunna välja bort. Jag som i grunden alltid vill alla väl och ger av hela mig på alla vis som verkar behövas och också tas emot och dessutom verkar ha en ömsesidig grund, livet är ett lärande.
