Kategori: Livet i Gökboet

No comments

Älskade mamma

  By , , ,

Tänker ofta på hur modig du var att som 19-åring och helt oerfaren av världen utanför gruvsamhället Kiruna och med en liten nyfödd faktiskt packa och flytta från allt du kände till något helt obekant, Buchanan (Basa County) i Liberia. Du kunde inte ens språket, dvs engelskan, som i dag de flesta människor kan.

Mormor måste ha varit väldigt orolig för hur det skulle gå och hur det skulle bli för dig. Du var inte rädd för fan själv om sanningen skall fram för även om det okända säkert skrämde dig så tog du an utmaningen med hull och hår och det du inte kunde det tog du reda på även om det ibland tog dig med överraskning.

Du kunde inte språket men använde ditt kroppsspråk med händer o fötter, leenden och en självklarhet få hade eller har och blev den trygghet och stabilitet som behövdes under vår uppväxt. I början var det bara jag men sedan kom det ett par små till, Ylva och Bjarne föddes på en sjukhusbrits i Buchanan då 1:a december 1964 och du var bara 21 år gammal.

Vi bodde på några olika ställen i Buchanan både i pelarhus och enplanshus. När vi bodde närmast golfbanan var också där vi blev med ett älskat rådjur som blev ”min” älskade Bambi som tyvärr inte överlevde men fick mig att aldrig frivilligt äta rådjur, varken då eller sedan.

Cheeta kom in i familjen ungefär när jag var 3, Ylva och Bjarne 1. En till liten ”bebis” att ta hand om och rädd var både hon och du men det blev ju bra ändå för både Cheeta och dig men kanske mest för mig eftersom hon blev ”min” bebis. Hon älskade kaviarsmörgås och nyponsoppa och åt också upp blomknoppar.

 

Du var en Eva med bus i blick och inte rädd för att greja både det ena och det andra. Du älskade att hitta på skoj och överraskningar till andra.

Djur hade vi en del av och jag vet att du mamma fick nog när ödlan satt på tallriken när vi skulle äta middag. Då blev det ödlan eller du och ödlan fick respass. Du köpte också ett bältdjur en gång när den resande liberianska säljaren sålde en mungo som var känd för att fånga ormar. Det där bältdjuret var inte mycket till ormfångare och det blev ännu en historia att ha med sig. 

Livet i Liberia var händelserikt och det har varit ormar, någon har smällt smällare i diken (denna någon var jag). Bjarne fick magpumpas på primitivt vis eftersom han lycklig hittade ”blåbär” som var både giftigt och starkt när vi var och hälsade på vid grisfarmen närmare Nimba. Det var vid samma tillfälle som Ylva nästan drunknade när mamma som nästan ensam vuxen tog hand om en skock barn vid bassängen och några hade inte simringar så det skulle turas om. Många gånger kom jag visst hem med hål i huvudet för jag ville så gärna fånga grodyngel och det var så halt där.

1969 var det dags att packa kappsäcken och flytta till Ghana, jag var 6,5 och Ylva och Bjarne var 4,5. Vi kom till Ghana vattenvägen med båten Aureol (även från Wikipedia) och där dina barn ställde till det eller, rättare sagt, den ena tvillingen gjorde. Ylva  klättrade högt upp på childrensdäck där det fanns barnsköterskor som garanterade att barnen blev väl omhändertagna och ingen skulle kunna klättra upp på räcket. Ingen hade väl räknat med Wesenlunds lilla klätterexpert á la Ylva, kvick i både ben och armar. Atlanthavet låg risigt till kan man väl säga men det gick bra även om många fick hjärtat i halsgropen.

Vi kom, trots den ”farofyllda” resan, fram till Ghana och hamnade där i Tema, först i Community 2, där jag började gå i Tema Parents Association och lite senare började Ylva och Bjarne där också och sedan till Community 4.

Första huset i Community 4 bodde vi nära det som kallades China Flats.

I Ghana blev du Queen Mother i Larteh samtidigt när det var hövdingaceremoni av Nana Kwabena den 3:e (om jag inte missminner) mig samt kröningen av Tor Kjelsaas (minns inte hans titel). Chief driver för Ghacem var Nana Opare från Larteh.

I Ghana var vi med om en militärkupp och höll nästan på att bli skjutna när vi stod och väntade på en av övriga bilarna när vi skulle åka till Mile 13 och bada. Lite roligt med den militärkuppen var att John eller Yaro kom in på morgonen och sa madame, madame there is a coup (uttalas ko) outside och mamma rusar ut och konstaterar att there is no ko (kossa) outside (den historien har hon fått höra många gånger).

Eller som den gången när hon jagade efter en lastbil i timmar i hopp om att få köpa toapapper som då var äkta bristvara. Efter ett par timmars jakt blev det resultat, en hel toarulle blev det.

Så har vi den gången hon ljög när vi blev stoppade av polisen på motorvägen (Ghana hade ganska precis gått över till Right Hand Drive och man fick köra väldigt sakta) och jag tröck in tummen i låret för man ljuger inte och absolut inte till polisen. Vi klarade oss undan utan mutan men med mammas välsmorda ordval.

Ett händelserikt afrikaliv under en period av 14 år och där tar inte historien om mamma slut men det får vi ta en annan gång.

Tack älskade mamma för att du gjorde så vi bara blev lite knäppa och stort tack för ditt mod att åka till andra sidan världen som 19-åring från Kiruna.

 

No comments

27-årig bröllopsdag

  By

Älskade Kalleman Jonsson, min livskamrat och bästa vän. För 27 år sedan blev det vi i Västra Ryds Kyrka och idag 27 år senare är det ff vi. Lite skrynkligare, med lite mer gråa hår, mycket visare och med så många erfarenheter i bagaget varvat av sorger, förluster och insikter på så många plan.

Till det också en pandemi med allt vad det har inneburit med insikter, förluster, enorma sorger och vi har dessutom lärt oss att snickra altan, plantera både det ena och det andra och också fått det att överleva. Vi lärde oss även att jaga både löss och ta död på sorgmygg.

Tack för våra 29 år tillsammans och 27 år som gifta , jag älskar dig 🥰💞

No comments

Spela roll eller inte

  By

I nöden prövas vännen, ett gammalt men ändå ganska talande uttryck. Exkludering och inkludering är olika sätt att se det på också.

Jag är så fascinerad över hur vänskapsfunktioner på riktigt fungerar och hur facit visar sig ganska snabbt i svåra tider där dom som inte kan hade hade blivit överlyckliga där någon som kan hade gjort skillnad. Att göra skillnad kan vara allt ifrån det lilla i att ställa en fråga till det stora vad nu det är, det beror givetvis på situationen i sig.

Denna pandemi har bekräftat vad vänskap är och att ord faktiskt betyder mycket och att när dom som kan och har möjlighet väljer att inte lyfta ett finger, inte ens för att ställa en fråga. Dom som däremot inte ens hinner med sig själv och har rumpan full och far omkring, ställer frågor, erbjuder sin hjälp, tar reda på. Nu har vi hjälp som vi uppskattar otroligt mycket men det känns tokigt då den ängeln har ganska lite tid.

Jag personligen var ganska varse det redan efter min nackoperation om människorna i min s.k vänskapskrets och det jag märkte i fortsättningen på året. Att dessutom sågas som människa och klumpas ihop och anses vara smuts/skräp och inte ha gjort något mot någon överhuvudtaget mer än fortsätta tro på mina ideal och kämpa för det goda.

Insikten i att det faktiskt inte heller spelar någon roll vad dom jag trodde var vänner tycker och tänker om mig för jag vet vad jag står för, vem jag är och vad jag både gjort och inte gjort. Jag kommer alltid fortsätta stå för den jag är, det jag tycker är viktigt och bry mig om även om jag kommer att fortsätta backa ifrån där jag inte betyder något. Att ingå i sammanhang har alltid varit så viktigt för mig och kommer att fortsätta vara viktigt för mig. Där jag inte ingår, där varken spelar jag någon roll eller betyder något för någon och då finns bara en väg, backa ifrån, för vem vill vara där man inte varken betyder något eller spelar någon roll eller anses vara mer än ingenting.

Jag känner ändå tacksamhet för trots att jag blir 58 år i år så kommer jag att fortsätta vara den knäpproten jag ändå är. Min försiktighet kommer återigen att bli en dämpande mur mot dom där jag inte varken ingår eller tillhör. I dag är jag inte ledsen, det var jag däremot i går när jag var tvungen att faktiskt acceptera att så är det. Visst är det roligt att få kommentar att du är så omtänksam, omtänksamma Carina, du vill alla väl, du är så hjälpsam, du vill för mycket (är mindre roligt) osv men vad betyder det, inte ett smack det är bara tomma ord.

No comments

Döden är oåterkallelig

  By

Nu har det gått en tid men obegripligt ändå. Så här skrev jag om det på Facebook den 26/4, dagen efter olyckan som tog Myras liv. En ganska ofattbar olycka, liksom bara sådär. Det är just det som är bara sådär, plötsligt finns man inte mer och då finns inget mer att varken reparera, göra mer rätt med/över, visa sin omsorg och kärlek, det är liksom slut och så definitivt.

Armbindeln har Millan gjort och ritat en fin Myra på

Millan har bakat dessa fina rosa hojar för Myra.

Var rädd om dina nära och kära som lever, se till att vara rädda om varandra för sedan är det för sent. Säg hellre förlåt och låt gammalt vara just gammalt, man vet aldrig hur länge man har varandra så lev nu. ??

Döden är oåterkallelig och obegriplig, den slår hårt mot nära och kära och är både orättvis och ogreppbar. MC olyckan i går med dödlig utgång kunde jag aldrig tro var någon vi kände även om jag kände en oerhörd olust och följde rapporteringen intensivt, letade upp nättidningar osv.

Medvetandet om att man är som en liten fis i allt och allt kan ställas på ände bara sådär och då står man där, fullbordat faktum och inget osagt går att säga.

Våra tankar har snurrat och ångesten har blivit total, vågar jag sätta mig på en hoj och olusten att i morgon åka på avrostning på Gillingebanan kändes oöverstiglig. KA sa, vi måste ut på hoj så vi tog en kort sväng men tankarna har snurrat och snurrar och morgondagens avrostning åker vi givetvis på även om olusten är enorm.

Myra, du får ha det underbart däruppe bland molnen och glida runt på din fina HD. Dina nära och kära behöver höra dina glada skratt och se dina rosaprydda prylar fara omkring på bara ditt vis.

Det finns en del artiklar som jag tycker är viktiga att ha kvar och något jag kikar, lyssnar och läser på flera ggr. En Aftonbladet Expressen. Det finns fler men det räcker med dessa två. Utredningen är inte klar.

No comments

Gårdagens Talang i TV4 med KA och Mannfred

  By

Vet inte hur många som råkade se Mannfred och KA igår på Talang i TV4 men själva höll vi på att missa hela programmet. Först ringer mamma och säger jag såg KA och Mannfred i reklamen för Talang och sedan ringer Ylva och säger att Göran och Jossan sett så vi snabbt på med tv´n och så skickar jag sms till några jag visste ville veta och sedan glodde KA och jag på tv. Så roligt att se resultatet av det vi var på i höstas.

Numera vet KA både vem Pär Lernström och att det finns ett program som heter Talang. Ja och ”hunden” Mannfred är väl en liten kändis.

Själva är vi väldigt imponerade av Dan, hypnotisören som lyckades få Pär att tro på den där lilla fina hunden Mannfred 🙂

Bäddar in filmen på det hela eftersom Dan fick en Golden Buzzer

Lägger ut bilderna jag fotade då och om någon från TV4 eller mediabolaget Freemantle tycker annat så får dom säga till isf, våra kontaktuppgifter har ni och det finns bara en Kurt och Mannfred 🙂 Vi inte fick göra något innan och det har vi inte heller gjort.

No comments

Nytt år, nya friska andetag och nya beslut att fatta

  By , ,

Året avslutades i total kaos med lunginflammationer, bronkit, influensa, lunginflammation med olika omgångar penicillin, kortison och allehanda annat men äntligen känns det som att det finns hopp om det hela.

Funderingar över framtiden, prioriteringar, omprioriteringar, nedprioriteringar och bortval. Denna vecka är egentligen första veckan sedan mitten på november som det känns friskt nog att jiha, nu kör vi.

Man måste ses och man måste faktiskt ses som en resurs och inte bara en som man kan se förbi och så att säga låtsas inte se. Verkligheten är där.

Känns lite spännande samtidigt med vissa delar och kul. Givetvis ligger mitt förbenade körkort i första priogruppen av måsten. Har ju inte ens kunnat göra om teoriprovet så det skall bokas tid för det och sedan kan jag boka ny uppkörning för mitt hett efterlängtade mc-kort.

Strukturer och planer har jag redan dragit igång, nu återstår bara resten och sedan att se sitt eget värde är väl kanske det första som gäller och att faktiskt fokusera på möjligheterna i huvdsak och sedan ”take it as it comes along”.

En viktig sak i det hela är att inget mer fixa åt alla andra, hjälpa alla andra, rädda alla andra, erbjuda alla andra utan nu är  vi finns också och är också viktiga och andra måste också se oss. Jag är för gammal att utplåna mig själv och detsamma gäller KA.

Moas pepparkaksstjärna får vara en del i detta och början på något annorlunda.