(3) Var är jag?

och då menar jag mig själv som jag känner igen mig som för den jag är nu känner jag inte alls igen mig i, fast kanske en liten del.
Jag är orolig, stressad inombords, lättretad, tycker inte saker är särskilt roliga, får inte mycket gjort utan tiden bara går osv, osv. Jag vet att det ekonomiska läget gör sitt till, det finns inte något att ta av av våra 2000:- efter räkningarna är betalda och detta skall sedan räcka till månadskort och mat och gud bevare oss om vi behöver gå till läkare eller köpa medicin av något slag. Julen närmar sig och julklappar ja, vi får väl önska åt andra för det är gratis. Dessförinnan fyller mina syskon år, 40 år den 1:a december och det kan vi ju vara med och fira känner jag surt för det kan vi ju inte. Dom bor i Göteborg och vi bor här och resurserna räcker inte hur mycket vi än vill.
Det som slog mig är att så här är det i 5 år om det vill sig illa. Det spelar ingen roll hur mycket eller lite vi tjänar tillsammans varje månad för det vi får ha kvar är konstant tills firmans skulder är borta eller längst då i 5 år eftersom det enbart är skatter, tack och lov. Våra egna periodiseringsfonder har landat också och dom ingår ju i katastrofen och det gör varken till eller från vad gäller månadsbetalningen. Tänk att periodiseringsfonder låter så bra när man är ett litet företag och vill ha en pappersbuffert men det slår hårt när det är över med företagandet och ja, life sucks men vi har tak över huvudet och varandra.
Det känns surt för under alla år har ingen av oss tagit emot en enda svart krona varken i företaget eller som privatpersoner. Vi har alltså gjort rätt för oss hela vägen. Den dagen vi sätter näsan i vädret kan vi iaf konstatera att vi gjort vad vi kunnat som situationen ser ut idag i alla fall. Tanken på att enda möjligheten vi har att få en peng över är att hitta ett ”skattefritt” jobb som extra, råna en bank, vinna eller att någon rik okänd anhörig dör och vi får ärva stora pengar. Vilka framtidsusikter alltså. KA blir inte yngre och om 5 år är han 61 och jag 47. Hur skall det gå då och vad händer? Jag vet, man kan inte ta ut sorgerna i förskott eller gå och oroa sig hela tiden men det suger och oron finns där.
Så ytterliggare en sak som borde vara rena glädjen är att ett av barnen skall gifta sig nästa år i september och vad kan vi bidra med? Inte ett sketet öre och hur kul är det på en skala? Det är roligt att dom skall gifta sig men vår delaktighet med bidrag känns avkapad även om vi kan hjälpa till med praktiska saker känns det fördjävligt. Jodå, vi gläds väldigt åt att Sofias föräldrar skall gifta sig men det är inte det som känns fördjävligt.
Vi försöker ta fram guldkorn i tillvaron och peppa varandra men ibland blir saker och ting för tunga och det är då jag undrar vart jag tagit vägen för jag är här men jag känner inte igen mig själv riktigt. Visst har det sista 1½ året varit mentalt så tungt och än verkar det inte vara över, rättare sagt vi väntar tills frökens prover är klara så vi vet om det är ytterliggare saker på lut. Jag som inte är en dystergök har svårt att inte vara det i nuläget. Om framtiden kan man aldrig sia något men ibland så känns framtiden så tom.

About Carina

Född i Kiruna, uppvuxen i Liberia och Ghana, gästade mitt biologiska hemland Norge 1 år innan vi återkom till Kiruna som blivande 15 åring.

Bookmark the permalink.

Social comments

Kommentera

Loading Facebook Comments ...