Ja, att tiden rusar gäller ju bara när man inte väntar på något, tex att det skall hända något. Så bortser jag från den eviga väntan så rusar tiden och det känns lite som att vi inte hinner med och jag känner jag skulle vilja få till så mycket men jag kan inte just nu av förklarliga skäl.
Just nu väntar jag på att klarhet i vad fan det är som händer i min kropp och utan att alla undersökningar gjorts är det inte hugget i sten, bara en diagnos. Jag vill vet om det är något som går att stoppa, bromsa upp, lindra eller om det bara är en väg härifrån, åt fanders 🙁
Jag börjar bli van att vänta på tråkigheter men blir aldrig van med att helt plötsligt upptäcka att ännu en månad, ett halvår, ett år rent ut bara försvunnit.
En balanserad tidsförlust vore något att önska så att sådant man vill skall hända fort sker fort och sådant som man vill njuta av lite till liksom låter sig dras ut på.
Inlägg 80 av 100 #blogg100