Misshandel och kvarskrivning

Misshandel, psykopater, förföljelser osv.

För ett antal år sedan lyckades personen i denna artikel att få just kvarskrivning. Om jag minns rätt (jo, jag vet vem hon är, visste iaf) var hon den första som fick det också och tack vare det har hon och hennes son överlevt i många år. Läkarna trodde hon skulle dö men någonstans fanns det ett barn att kämpa för och hon klarade sig.

Jag begriper INTE hur myndigheterna tänker överhuvudtaget och hur man så lätt kan motivera att man tar ifrån något ett skydd. Saken är ju att det är inte förrän efteråt som alla står där med facit i handen och då är det nästan alltid för sent för personer i hennes situation oavsett antal år som gått. Att leva med ständig rädsla hela livet och se sig om var man än går och heller inte kunna gå på vissa platser

http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2012/11/myndigheterna-vill-inte-langre-skydda-lena/

#misshandel,#kvarskrivning,#myndigheter,#tb

Embedded Link

Myndigheterna vill inte längre skydda Lena
Bilden på Lena togs på sjukhus för 18 år sedan efter ex-mannens mordförsök. Sedan dess har hon levt på hemlig adress, med så kallad kvarskrivning. Nu vill skattemyndigheten ta bort skyddet. – Min ex-m…

Google+: View post on Google+

Misshandel och fel på människor

och i det här fallet en förälder. Jag och säkert många andra, kan inte begripa hur man kan göra så  här DN, SVD, Expressen  (det fanns att läsa i UNT först) mot ett barn eller mot någon levande varelse överhuvudtaget.

I mina ögon är det en grov form av psykisk misshandel som, i det här fallet, leder till fysisk misshandel. Vad har föräldern för emotionella sensorer i sin hjärna? Jag kan inte tänka mig några som helst och där måste saknas total empatisk förmåga när man gör något sådant.

Idrott överhuvudtaget skall för barn vara något roligt och positivt som man gör tillsammans och kan glädjas åt. Gissar att denna pojke aldrig mer kommer att finna glädje i att spela i grupp där prestationen visar om han duger eller inte åt sina egna föräldrar, fel, den ena föräldern.

Jag hoppas att detta är polisanmält för den föräldern måste utredas och kan den föräldern göra något sådant som uppmärksammas på det här sättet undrar jag vad föräldern gör som inte märks för andra än pojken. Måtte pojken inte ha syskon eller kanske syskon gör livet drägligare. Om det inte är polisanmält så kommer jag att göra det för detta är ren misshandel.

Här kan man läsa mer om orsak och verkan från en psykolog och Riksidrottsförbundets ordförande som jag personligen är lite väl tam om det pojken utsattes för.

Jerry har skrivit om det och säkert också fler som jag inte sett ännu men kommentera gärna så lägger jag till länkarna dit.

Barn i misshandelsfamiljer

[Lystnar på: Strength of a woman – Shaggy – Homegrown-ADVANCE (04:02)]

Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.

Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.

Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.

Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )

Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.

Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.

En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.

läs resten

Kursen är givande!

500 felet Internal Server Error så det enda som syns är detta inlägg på index och INTE som direktlänk. Får se när minnet utökas eller annan åtgärd tas från supportens sida. Detta kommer att synas här men det kostar ca 6 fel först.

Jag är helt slut och har också blivit ganska ordlös av allt som far runt. En dynamisk kursledare, trevliga kurskompisar som säkert tycker att jag skall hålla käften för dialogen är en stor del av en hel del kursdiskussioner och föreläsningar.

För den intresserade kommer här nu en nedladdningsbar variant av min del av Karlavagnen och det är nu i mp3 format och nedladdningsbar men den är 10mb, varsågod (borta) och god natt!

Första kursdagen gick bra!

Roligt vad det också och det kommer att bli oavsett vad det blir utav det hela. Optimalt så är ett nytt jobb målet men jag nöjer mig faktiskt med delmål som jag skrivit tidigare. Jag menar inte att jag sätter ribban lågt men jag tror mer på att få igång mig först vilket är mitt mål och resten blir liksom bara bonus för ditt är ju min egentliga strävan.

Klasskompisar, fikaraster och lunchrast samt dynamik och inte minst en dynamisk kursledare som faktiskt har egen erfarenhet även på arbetslöshetsfronten och gärna delar med sig.

Radioprogrammet Karlavagnen
som gick tidigare där det diskuterades om kvinnomisshandel har jag äntligen fått skivan på, visserligen bara delen med mig och jag tyckte faktiskt att jag lät ganska klok trots allt. För den som vill lyssna på den snutten kommer nedladdningslänken Här i CDA format, 44 byte det fungerar INTE måste göra om den men till vad vet jag inte.

Vilken snabb återgång

till en mer arbetsmässig dag och sent blev det och alldeles för lång för min ork och energi men dagen gick. KA ”räddade” mig vid stationen så att jag kom hem lite snabbare och så fixade han mat och innan det hade han dammsugit och skurat golven så det både luktade gott och kändes gott under fötterna när jag landade.

En kortis framför datorn och så snabbt framför tvn och andra delen i serien om mäns misshandel mot kvinnor. Många har ju läst både Gömda och Asyl och alltför många har egna erfarenheter. Jag tänkte på det Anna sa som var extra jobbigt och insikten om att hon faktiskt var en misshandlad kvinna för det hade hon inte sett sig som tidigare. Det gjorde inte mamma heller utan mer förtryckt/nedtryckt då och idag har hon ff svårt att ta ordet misshandlad i sin mun om sig själv.

Gårdagens Karlavagnen var bra av det jag kunde höra eftersom jag inte satt vid datorn med radion på under tiden jag väntade. Efteråt for det runt och runt vad jag borde ha sagt om det och det och det osv men då var det för sent.

Varför jag skickade mail så sent var för att jag först inte tänkte säga något alls för jag fick hispan och så precis innan programmet skulle börja tänkte jag att jo jag mailar så får vi se om någon hann med, kunde, hade lust osv. Alla sitter ju inte framför datorerna hela tiden och som pricken över i:et hade Surftown strul med mailservrarna men om det blev i morse eller i går kväll vet jag inte riktigt. Familjen som lystnade och det inkluderar ju självklart KA tyckte att det gick bra fast jag själv tyckte som sagt att det saknades konkretiseringar men tiden var kort.
Reaktioner hade kommit på att ingen av grannarna reagerade när jag sprang ute i trosor, gummistövlar och ett täcke runt mig och skrek på hjälp. Samtidigt skedde det glaskross i porten för att x:et skulle kunna rusa efter mig, rop och åter rop. Dagen efter hade jag sociala på besök som undrade vad jag häll på med för grannarna hade klagat på livet. Tänk så flata en del är, inte ringa polisen men klaga det kunde de. Jag hade nästan glömt bort känslan den gången men nu minns jag rädslan, vanmakten och efteråt skammen, den stora skammen och att soc dök upp dessutom och rädslan för vad soc kunde tänkas göra för hjälpa gjorde dom ju inte. Den incidenten var bara en av ett antal men en viktig sak att berätta då det saknas mer engagemang när saker inte är som dom borde vara.

Tack och lov för KA som orkade med mig då i början och kanske idag också men han säger att jag är ganska okej idag och jag tänker detsamma om honom fast egentligen är vi ganska nöttiga båda två men vi trivs som dom nötter vi faktiskt är 🙂
En heldag i morgon också så god natt och sov gott.