Dag: 23 september, 2004

tänker jag och går på som fan har betalt mig åtminstone i tanken.
En glad sak
jag bara måste skriva (det händer roliga saker också) är att fröken skall hoppa in som sjukvikarie på ett dagis i morgon och DET är värt massor. Jo och jobbet hon sökte i tisdags när himlen rämnade fick hon fast det skall inte börja förrän i slutet på oktober. Tänk en början som kan leda till vad som helst och framåt är givet.
A-kassan
undrar jag om det är skottpengar på eller så för den ena vet inte vad som gäller och utgår ifrån en sak och den andra säger en sak och vet med sig att så är det och där står jag och ingenting gäller av det som är sagt och luren fick jag slängd i örat också för KA råkade skratta och det hördes och klick sa det i mitt öra utan att jag fick klart besked. Det djävliga är att jag MÅSTE ha ett besked till myndigheten i morgon.
Morgondagen blir spännande på mer än ett plan och arg är jag ff. Tur att jag inte liksom bara lade mig ner och dog för så kändes det i tisdags fast min ilska över hanterandet av allt har lyft mig mycket.
Nej, nu skall KA och jag äta ”middag” stekta ägg och mackor för annat blir det inte. Jag tänker som så att tur att vi inte börjat måla i hallen för det ökar värdet. Kanske får en vägg ett hål eller annat snart istället eller så får vi se vad vi skall hitta på för något som kan göra saker bra för oss för NU är det bara oss som gäller. Alla år av rena och vita pengar och slit för ingenting mer än erfarenheten känns som att fan ta det mesta just nu.
Förresten så sken solen idag men det hjälpte in mungiporna särskilt mycket men kanske lite för visst skrattar jag åt mig själv en aning och även KA har blivit lite arg för det är vad vi behöver just nu andra känslor vore katastrofala i dagsläget.

kan mellan varven gå hand i hand. I förrgår kom posten som vanligt men där fanns ett kuvert från en känd avsändare men med konstigt innehåll. Innehållet gav katastrofvarning och känsla samt ett stort frågetecken. Vi hade en uppgörelse och den skulle gälla så länge vi skötte oss. Vi har gjort det så långt och trots det kommer det sådan post.
Jag var iväg med fröken och mig själv till AF bland annat och sedan skulle jag moralstödja vid en anställningsintervju på eftermiddagen. KA var solo hemma när posten kom och satte genast i gång att ringa och fråga vad ända in i. Bostaden ligger i riskzonen trots att den enligt mäklare inte har dom värdena som HSBkontoret har gett till myndigheten så den riskerar nu att ryka ändå.
Värderingsbevis faxades samt protester å det starkaste. Det otäcka var att tillsammans med alla dessa papper låg månadens avisering som vi kommit överens om i juli. Tror dom att om säger om bostaden skulle ryka att vi skulle betala ett endaste korvöre. Inte en chans gosse då blir vi genast medellösa å det snaraste även om det inte riktigt fungerar så. Inte leva på luft varje månad och dessutom inte ha tak över huvudet, inte en chans.
Bostaden har inte det värdet utan det ligger där det värderades förra året, en bra bit under standard. Bostaden är så sliten så det skulle kosta en hel del pengar att bara få den i standardskick. Många, många år utan pengar och utan rust och dessutom en kär gök vid namn Henning som köksdestruktör gör sitt till tillsammans med en nervös kisse osv, osv.
I morgon får vi besked – igen. Frågan är då kommer detta att ske varje år om vi nu får behålla bostaden denna gång. Vi betalar ner lånet varje månad och då ökar så att säga övervärdet varje månad. Betyder det att vi kommer att måsta leva med denna rädsla hela tiden? Är det vad som gäller undrar vi båda hur länge vi kommer att orka. Det går nämligen inte att leva som vi gjort under mycket längre tid för vi försvinner sakta men säkert av all oro och all ångest. Vi som trodde att nu kanske vi kunde börja kravla oss upp ur den dal av vanmakt som känns som en smärre evighet.
Det är inte meningen att det skall gå bra för somliga så vi får se vad som händer och fötter. Ingen kan säga att vi inte gjort vad vi kunnat, det är då ett som är säkert för vi har nog fan gjort allt vi kunnat och lite till.