är väldiga svåra bitar för en del. Mina ord i rubriken är en förutsättning för att vi människor skall kunna leva tillsammans, då menar jag grannar, arbetskamrater, folk ute i samhället likväl som jag menar i hemmet. Varför är det det så svårt att ha förståelse för andra, att kunna se bakom, att tåla att vi inte är likadana? Jag har svårt att förstå att vi som påstås vara så smarta med stor hjärna som förmår tänka inte kan göra bättre i från oss. Nej, det är inget som hänt mig som gör att jag skriver detta utan mer tankar som kommer och går. Jag vill förstå vart empati, respekt,…

Det finns också en hel del förväntningar på vad, hur och varför i dom roller vi har/tar på oss eller får ute i samhället, i familjelivet och i vänskapsrelationen. Där finns också om sas stöpta formerna i tex föräldraskap och kanske mer mödraskap. ”En god mor måste tex alltid låta barnenes önskningar, behov och viljor styra.” Detta agerande ger ingen god mor överhuvudtaget rent generellt. Det finns dom mammor som älskar att tillfredställa sina barns behov och inte bryr sig om sina egna, det finns dom mammor som försöker göra något åt både sina barn och sig själv, det finns dom mammor som bara ser till sina egna behov och…

och det är skönt. Det är en massa jag tänkt på under veckorna som gått och som jag vill skriva om men tankarna har kommit och gått i hur jag skall sätta dom tankarna i skrift. Min föregående text ser minst sagt nattsvart ut och det var inte alls min tanke. Jag skrev bara som det kändes gentemot mig själv. Inte att orden inte ger andra något utan att orden inte ger mig något. Jag har inte för avsikt att sluta skriva, åtminstone inte här. Ibland blir det blaj och ibland blir det kanske mindre blaj oavsett vad så är det mitt absoluta eget blaj 😀 Priden och tankar kring…