och ändå hann vi inte färdigt. Vi var tvungna att ha maskinen till en adressering på ett helt annat sorts material och de 5100 adresserna tog 2,5 timme så det sprack. Om inte om hade varit så hade vi varit klara vid 19 tiden för det gick som f*n själv faktiskt. Orken dog liksom lagom efter vår kombinerade frukost-lunch-middag som bestod av två korvar med mos, ja godis också såklart och kaffe annars hade vi väl dött på kuppen.
Sorg
är svårt och att mista en nära anhörig är tungt. Att mista ett barn måste vara ännu tyngre för barn skall inte gå bort före föräldrarna. Mina tankar går till en tidigare vän som mist sin son. Ord finns inte att uttrycka hur man känner när sådant händer och även om vi inte har kontakt idag så tänker jag massor, på både mamman och de små syskonen. Så mycket sorg och ont som händer runt omkring hos personer som man har nära eller känner, svårt att förstå. Jag har också svårt att förstå var oginheten och girigheten kommer ifrån i sådana situationer, räcker det inte med förlusten man faktiskt drabatts av? Till råga på allt så var det en dokumentär om Estonia ikväll på tv4. Jag miste ingen men mådde oerhört dåligt av den katastrofen och alla bilderna man fick med sig från nyhetsrapporteringarna. Vi kunde inte jobba alls den dagen utan lyssnade på allt som gick att snappa upp om hemskheten.
Främlingsfientligheten
fortsätter att skrämma mig. Hur det gick för de partier med sådana budskap kan man se i denna artikel från Expressen. Jag har svårt att förstå inskränktheten även om jag kan ha förståelse för människors okunskap. Okunskapen anser jag inte ger en människa rätten att kränka en annan. Man måste åtminstone fösöka anstränga sig och se bortom ens egen lilla begränsade horisont. Sake är inte alltid som de verkar och kanske är verkligheten en helt annan än de fordomar som upprepas som om de vore sanningar. Jag är utlänning och har då isf inga som helst rättigheter enligt dessa personer men det finns EN stor skillnad som gör att jag ändå inte anses som utlänning – min vita hudfärg. Sjukt, så sjukt. Jag jobbade på AMU Center i Kiruna för många år sedan som SFI lärare. I lärarummet där blev det en hel del diskussioner med tanke på invandrare då och det hela ledde till att jag blev osams med stora delar av lärarkåren. Tänk på att då fanns det inte en enda afrikan eller någon från ett asiatiskt land i Kiruna, svart krulligt hår hade enbart setts på tv.