varvat med glädje, hopp, förtvivlan och katastrof som avslutas ännu svårare. På det personliga planet har det inneburit oerhört mycket och lång och evig väntan på besked om konsekvenserna av vår valda konkurs. Kunde vi få bo kvar (som faktiskt är det mest primära för oss, ett tak över huvudet, någonstans som är ens eget) var frågan som hängde över oss som blytyngder och ovissheten var total. Det blev bra till slut men vägen dit var ändlös och evig som det kändes. Vi lever visserligen på luft och lite till men vi har vårt hem och för oss är det en förutsättning för alternativet, som vi fick veta var det…

spelar ingen roll längre för det är så många så att det går inte att förstå och siffran är totalt osannolik och jag bara skakar på huvudet. Jag undrade lite vad som skall ruska om mig hädanefter eller har jag redan blivit avtrubbad? Kanske lite tidigt att ens tänka så nu, mitt i det kaotiska, men ändå. Idag ser jag rubrikerna men det tar inte tag i mig alls, kanske har jag fått nog nu och mer går inte att ta till sig. En sak jag tog till mig och kände eufori över var det lilla spädbarnet som hade lagts att sova på en madrass och när det värsta var…

Det går inte att begripa och hela mitt inre skriker nej för sådant ser man på film och då är alla skådespelare levande när filmen är slut oavsett hur många som dött i filmen. Hela dagen i går satt jag och hoppade mellan tidningarnas sidor och jag sitter och gör detsamma nu. Hela natten har gått åt att se det som sker framför mig fast då i sömnen och det känns inte som jag sovit. Jag tänker på hur det här påverkar mig och jag är varken på plats eller har någon jag känner (vad jag vet om) mitt i den totala katastrofen. Så förvirrad var jag i morse att…