Månad: maj 2006

Bengt skrev om en omprioritering han gjorde i valet mellan Nätrot och att det var hans frus födelsedag.
När jag var yngre var aldrig dom snällare killarna populära som pojkvänner eller framtida kap utan dom snälla och mjuka killarna var bästa kompisar och inte som eventuella partners. Så tänkte jag inte då men med facit i hand var det definitivt så och så var med dom allra flesta tjejerna jag umgicks med då. Till dom snälla killarna gick man när det var viktiga saker att diskutera (som att begripa ens egen pojkvän), göra kompissaker med eller bara ha skoj tillsammans med. Dom snällare killarna visste man precis var man hade dom och kanske är det orsaken till att dom inte sågs på som annat än bästa vänner.
Vid ett par tillfällen (som jag vet om) ”förr i tiden” var sådana killar väldigt, väldigt intresserade av mig som presumtiv flickvän men jag såg dom inte alls som presumtiva pojkvänner. Den senare (benämd Y) minns jag kring många fler saker eftersom jag då var sambo med en misshandlare (benämnd X och numera död). Y var kompis med X och kunde inte förstå hur X kunde bete sig som han gjorde. Efter första gången när alla visste (det hade hänt förr men inte så att andra tydligt kunde se resultaten) var Y en stor stöttepelare och försökte verkligen dra mig från X.
Det lyckades en tid och jag landade väl ut (trodde jag), kanske om tiden hade fått vara och inte X blivit nykter och mer normal kanske annat hade hänt men samtidigt såg jag aldrig Y på det sättet utan jag såg honom som en väldigt god vän som kunde krama och trösta när jag var ledsen och viktigast av allt, som jag litade helt och fullt på.
Mitt val (jo, visst var det ett val även om det var ett dåligt sådant och kanske inte ett aktivt heller utan det liksom bara blev) den gången gjorde att jag svek fröken, mig själv och Y samt några andra goda stöttepelare då. Y drog sig undan och det var helt logiskt i sammanhanget för han vägrade att stå och se på vilket var rätt tänkt av honom med facit i handen.
Det där med kärlek och respekt där ödmjukhet och kommunikation ingår var det och jag svävade visst ut. Varför ser vi tex det val Bengt gjorde som toffelaktigt? Jag gör det INTE utan ser på det som en del i en respektfull relation där det gemensamma är det viktiga och inte där det ensidiga för ens egen vinning är prioriterad.
1991 i september började jag nattvandra med Farsor och Morsor på Stan (dom fanns då bara i Stockholm). Den 2 november det året träffade jag KA första gången eftersom även han var med i Farsor och Morsor på Stan. Jag var väldigt allergisk mot män då och det gällde alla män som i princip kunde ta något gammalt och dra över sig. Jag var inte anti mannen för att han var man utan som presumtiv partner vilket är stor skillnad. Kompis kunde jag vara men där gick min gräns till det motsatta könet.
KA var en ”snäll en”, en sådan där som bara var snäll och som presumtiv vän kunde jag kanske tänka mig honom, dessutom var han gubbe och bara 5 år yngre än mamma. Han envisades med att komma och låna min Tandbergs stereorullbandspelare (den lever ännu) och jag är ff skyldig honom köksgardiner *asg* från den tiden men det får han aldrig några vilket vi båda begripit för länge sedan och också skrattar mycket åt.
Här sitter vi båda i dag och har varit gifta i 12 år (12 maj 1994), sambos sedan februari 1992 (det gick fort), förlovade 17 maj 1993 i Norge såklart. Många resor har vi varit igenom och mycket ångest har vi genomlevt men turligt nog landat båda två. Resorna har vi gjort tillsammans och landningen likaså. Det har inte varit saker mellan oss förutom dom första konstiga 8 månaderna som sambos där jag tog igen mina ”rättigheter” och där KA stod pall vilket jag än idag beundrar honom för.
Vi har tappat oss själva en hel del på resans gång men någonstans nu är vi på väg att landa mjukt igen och kan börja vara vi igen. Saknaden är stor över det mer normala vi, jag och mig själv. Jag vet att KA saknar sig själv också. Det har varit yttre omständigheter och inte problem i vår relation.
Våndorna och kaoset har varit många och svåra men vi har stått där, tillsammans, och kommit igen, igen och igen. Så snart vi trott att yes det har löst sig, det blir bra, vi fixade det osv så har nästa grej landat i våra knän som slagit undan allt ännu en gång. Biland förundras jag över att vi har alla cellerna kvar och att vi inte hamnat på låst plats istället.
Det jag vill mena och som är andemening med hela detta ordflöde och röra är att osjälviskhet, kommunikation, respekt och ödmjukhet är det fundamentala i alla relationer annars kan inte relationerna fungera och från min synvinkel (jag är tjej) krävs det mer snällhet eller kalla det för det fler tofflar då om du vill det, jag gör det inte. Jag är oerhört tacksam för att KA stod ut (och ff gör *ler*) och lät mig landa efter år av psykningar, slag, makt och kontroll. Jag tog igen mina rättigheter vilket är en omskriving av att jag faktiskt var ganska vidrig en tid och sedan planade jag ut. Utan den gode mannen hade detta inte blivit och jag känner ännu större respekt för Bengt, KA och andra som faktiskt kan vara kärleksfulla och ödmjuka mot sin partner.
Förhoppningsvis genererar det fler män och kvinnor med denna egenskap. En eloge till den ödmjuke mannen är mitt mantra.