Kategori: Livet i Gökboet

och alla papper jag måste komma ikapp med ligger så fint i påsar tillsammans med pärmarna. Mentalt känns det bättre och jag hoppas verkligen jag blir klar snart. Huvudet är slut, helt slut.

Barn är underbara och man får ofta vara deras frustrationsutrymme på gott och ont. När barn mår dåligt, oavsett ålder, slits man ofta sönder av vanmakt av att göra allt i sin makt för att sedan få stå och kika på. Vägarna som tas är inte alls bra osv. Vad gör man? Jo man kämpar på och hoppet går i vågor, de små gyllene tillfällena lever man på för att orka lite till. Hoppet dör aldrig och man längtar efter att allt skall gå bra för barnet.

Idag får fröken besked om sina tester. Kommer hon att gå dit överhuvudtaget är väl en av frågorna och som jag hoppas det blir ett JA på. Hon måste dit helt enkelt annars är det samma karusell med sjukintyg, ovisheten osv igen. För tillfället så är hennes ingemansland stort och nuet, sekunden det enda som räknas. Både Karl-Axel och jag är oerhört arga, ledsna och besvikna på saker som inte skett eller skett under de senaste 2 veckorna och som visade sig vara precis det vi trodde eller misstänkte i går. Vissa saker går igen och man skall inte ha förutfattade meningar alls men man kan ana sig till mer än man vill. Efter dryga 6 år så borde vi veta men man vill så gärna tro och hoppet finns ju där även om det fått sig många törnen under åren.

Just nu känns det rent ut sagt skit men det vänder så småningom, jag vet det för vi har varit där förr. Den ekonomiska biten kan vi inte påverka mer just nu så det får bli vad det blev. Snorkel, magkatarr, siktet framåt och kör, så enkelt är det.

Allt för nu och jag skall gör mig klar så pappersjobbet blir klart någon gång. Ingenting blir ju bättre av att jag sitter här och häckar precis även om man skulle kunna tro det ibland.

som snart blir 12 var inte alls ute i går utan vi hittade honom bland kökshandukarna i ett av skåpen i köket. Kallemannen måste trots allt ha släppt in Gubben fast i sömnen. Grejen var att Gubben var skadad, han såg slagen ut alternativt påkörd ut i päls och på vänster öra. Bloddroppar lite här och där. ringde vår vanliga veterinär men de stängde tidigare så det blev raka vägen till Djursjukhuset Albano. Väl där så var det ingen olycka eller misshandel utan det måste ha varit ett sjudjäkla kattslagsmål och det i kombination med en ”akut otit” = akut öroninflammation gjorde att han såg ut som han gjorde. Spruta med penicillin, örondroppar, penicillin i tablettform och temptagning. Gubben hade 39,5 och det är feber på katt, deras temp skall ligga under 39. Aningen fånig kände jag mig iaf att vi inte märkt öroninflammationen men tydligen kan det komma fort. Även om man levt med katt i många år så lär man sig nya saker hela tiden. Skönt att det inte var värre men visst har han ont där han ligger och hänger med huvudet. Han ville inte ens äta igår men i natt kom han till vår säng och sov vid kudden så det känns som att han redan börjat bli bättre.
Idag landar undulaterna här, skall bli väldigt intressant att se övriga medlemmars reaktioner. De kommer tidig eftermiddag. Tills dess har vi en del att fixa för även vi vill ha påsk, inte med pyntet (vi har ju redan tulpanerna framme:-)))) men med trivsel. Det där vanliga med städ, jakten på dammråttor osv.
För övrigt så är livet ganska bra, en ny månad väntar med nya utmaningar osv. Kanske återkommer jag senare ikväll. Om inte annat så ha en underbar dag.

Upp på morgnarna men sent iväg och så hem och sent i säng. Tro om det är latmasken som styr eller bara energin som är lite på efterkälken?! Det är inte så intensivt på jobbet ännu mer än dessa eviga siffror hit och dit och något jobb så det kan ju bero på det.
Sent kom vi hem i dag eftersom vi var ”dumma” nog att åka förbi en vän som har en restaurang här i Kungsängen och då fastnade vi där givetvis. Med gökar och allt. Det är rätt så skoj med den vännen och hans familj för han fanns i Kungsängen under några år tidigare med en pizzeria men sedan var hans kropp slut av pizzabakande så det blev ett café i ökända Rinkeby istället. Nu är han iaf tillbaks i kommunen som restaurangägare, cafét har han kvar. Då när han fanns här med pizzerian så började Karl-Axel lära sig turkiska ord (ja, han och familjen är från Turkiet men är svenskar i både pass och annat). Dessa ord iaf lever vidare och blir fler och fler. Nu har de kommit så långt att ”fula” ord har tillkommit.
En liten rolig grej med Karl-Axel och hans ”nya” språk är att han använder de på de som ser turkiska ut. Inte alltid så lyckat när de man pratar med inte är från Turkiet. På Hötorget i Stockholm finns det många stånd med blandat innehåll och köpmän från olika delar av världen. Han har försökt pruta på turkiska till araber, han har försökt beställa mat från araber på just turkiska. De står bara och stirrar på min gode man och undrar vilken planet han härstammar från. Karl-Axel är lika glad och nöjd ändå för han har ju iaf tränat på språket. Som du märker så är vi som vi är och lika glada ändå. Vi har faktiskt sällan tråkigt även om det ibland kan bli pinsamt. Fast det är som så att detta är vad man får, varken mer eller mindre.
Många gånger så får vi iaf människor att skratta och visst finns det säkert en och annan (i värsta fall flera) som skakar på huvudet åt oss båda men vi bjuder på det och trivs trots allt. Alltid är det någon som går hem med ett leende på läpparna och inte bara för att vi är knäppa utan för att det gav något. Vi får iaf oftare äkta leenden från människor än skakningar på huvuden och så länge det är åt rätt håll så…Fotot som Karl-Axel har som symbol får sitt virrvarr av tankar är passande, jag lovar.
Ur kaoset talade en röst och sa; ”le, ty det kunde vara värre”. Jag log och det blev värre.

Vi har blivit fulltaliga igen, vår Bertil är åter och helt oskadd, aningen smalare men annars inget fel på henne alls. YES! En granne såg henne ligga på parkeringen och tog in henne i bilen och kom sedan och ringde på. Tänkt att hon varit borta i över 1,5 månad. TACK GRANNEN fast jag inte ens vet vart du bor eller vad du heter. Lite senare under eftermiddagen blir det så här "glatt"!

Katastrofer och annat är inte ofta förekommande men de gör det ibland och nu har det hänt. Datorn skulle omformateras och allt brändes ner på cd skvor. Var väldigt noga med alla möjliga och ömöjliga både filer och program, serienummer osv. Hela min *.pst (Outlook) mapp gjordes en backup på mot cd´n osv. Fick till alla inställningar, kom ut på nätet igen och så började jag då återställa alla mina program och andra saker när det inte existerar en *.pst fil någon stans bara 124 mb utrymme på cd´n som jag inte kunde varken se eller komma åt.

En annan liten programbackup jag gjorde finns inte heller men utrymmet är upptaget. Vad ända i h-e är detta. Så rosenrasande är jag så tom kroppen gör ont. Karl-Axel gick omkring och visslade glatt men det blev för mycket för mig som satt och bara kokade så jag bad honom snällt sluta innan mitt inre exploderade, inte för att han gjort något men för att jag hade svårt att hantera "oljud" i mitt kaos. Han ville så gärna hjälpa mig men vad han skulle kunna göra rent praktiskt vet ingen av oss.

En tanke som jag insåg bara så här. Jag är inte arg till min natur utan oftast alltid glad och insikten av denna otroliga ilska som jag går omkring med just nu är ganska ofattbar. Obehaglig tom för så brukar jag inte vara. Tänk om jag varit lagd åt ett annat håll med dämningarna helt lös, usch vad hade då kunnat inträffa!

Badandet igår blev inte så mycket badandet för det var helt enkelt för varmt för både oss och gökarna så vi var inte borta så länge utan åkte hem och vilade för att orka grilla. Mycket "inte orka" men det är så just nu. Efter duschen så blev vi alla lite pigare och tom mat var gott.

Nu struntar vi idet här för Tessan bjuder faktiskt på middag men lusten att gå är borta. Hoppas verkligen att jag får sitta helt ifred en liten stund bara så jag kan lugna ner mig utan att bli sur eller irriterad på helt oskyldiga saker. Dagen kunde ha blivit en bra dag och morgondagen kan kanske bli en bättre (hoppas jag)

på att klockan skall bli 13:45, dvs alldeles strax. Henning haltar på högra benet, han är aningen kal på högra sidan av nacken och jag känner mig alldeles olycklig. Han har ätit det han gillar, som vanligt vill säga, potatismos och smör med macka på, mackan brukar alltid vara kvar. Han visslar och verkar trots sitt handikapp oerhört glad. Återkommer när jag vet något, nu måste vi åka. Håll tummarna att det inte är allvarligt.
Tillbaks från veterinären och vi vet att Henning har alldeles för många vita blodkroppar. Inga skador fanns på benet heller. Det som däremot var skämmigt var att Hennings lungor tydligt visar att han bor med rökare och att risken är överhängande att han får kollapsade lungor om vi inte gör något åt det. Så för er som har gojor och röker, gör det inte inne. Gojor tar 100 ggr mer styrk än ett barn. En gojas lungmembran skall vara genomskinligt för att de skall få rätt syresättning och det får inte gojor till rökande ”föräldrar”. Henning fick iaf penicillin och om den gör en skillnad inom 3 dagar så var det ”bara” en inflammation.
Vår Bertil har ff inte synts till så allt man kan göra är att hålla tummarna.

vi är några stycken faktiskt. Fick en god kopp kaffe av Karl-Axel så här på morsdag. Förr så var det en viktig dag men inte nu längre, jo jag grattar min mamma och det är hon värd men inte att det skall göras något särskilt för mig. Nu trivs jag med att få ha lugn och ro, det är väl viktigast och att man kan få uppskattning av sina barn för den man är, vilket är svårt ibland, ja… ganska ofta då. Det kommer väl en tid för sådant också, kanske.
En helt annan sak, vi har fått en liten rymling här hos oss. Vår Bertil ”föflann” bara så där igår. Karl-Axel var ute med alla sköldpaddor så att de skulle få lite sol på sina ryggar och lite motion (de är överviktiga alla 3 -> för mycket mat). Esmeralda drog iväg och då vände K-A ryggen till, för att flytta tillbaks henne, och vips så var Bertil borta. Vi har letat och letat och finner henne inte (ja, det är en hon men vi visste inte det då) någonstans så skulle du eller någon annan hitta en sköldpadda så är det nog vår. Bertil är 13 år gammal (enligt uppgift) och enligt zoobutiken så kan hon klara sig hela sommaren ute även om det inte är så varmt ännu. Lappar skall upp och en del grannar vet redan. Ni får väl hålla tummarna. Jag är mest bekymrad över vägen och så också barn som i oförstånd petar på henne med vassa pinnar eller annat. Skalet är hårt men inte hennes kroppsdelar.
En sak jag glömt men som jag trots det vill ta fram är vår väns händelseförlopp i vissa hänseenden. Rättegången är över, eventuell överklagan kanske kommer men inte hittills iaf. Domen är klar och mer kan man läsa här , håll nu tummarna att det inte överklagas så att processen bara fortsätter.
En annan av mina vänner har ett rent helvete just nu men vi håller i henne så gott vi kan tills i morgon eftermiddag för då är det värsta över. Lycka till i morgon gumman, det kommer att gå bättre än du är rädd för.