-
God fortsättning
och här är allt som vanligt, precis som vanligt men visst är det skönt att vara hemma. Vi hade iaf snö i Luleå. Nu har vi några problem att ta tag i, framtida gökvakt, gökvakt till Ghanaresan, räkningar skall betalas och livet här, ja det är precis som vanligt. Snopet men ja, så är det..
Du kanske vill kika på
Fadd smak #blogg #bloggswe
En annorlunda morsdag #blogg100 #bloggswe
Målgång #blogg100 #bloggswe
-
Lite sorgligt kändes det allt
men bara jag böt musikstil gick det bra. Håller på att baka mormors/mammas och numera mina mandelformar så att det räcker till både Luleå, nu på söndag och till kär doter med församling för deras julfirande. Sill skall vi hinna med att fixa också och så skall kockoskakor och syltsnittar göras. Jag satte på mina älskade jullåtar (givetvis är dom från afrikatiden) med mycket engelsk gospel, en speciel låt, ”Away in a Manger” med ganska mäktig kör fick mig att tänka på Helge och jag blev illa berörd men ville så gärna försöka lystna, det gick inte. Det finns goda minnen också och en av dom är hur vi alla…
-
Trust
Trust takes a lifetime to build, a single moment to lose and an eternity to gain it all back again if at all that is possible.
-
Livet som en apa
Att vara en apa är min roll i livet, släng åt mig några bananer fastsatta i en lina och dra så kommer jag springande men får aldrig tag i bananerna.
-
En ros har jag fått
Lite skoj även om det känns lite oförtjänt, jag skriver knappt alls längre men glad blev jag och Anneli, tusen tack. Motiveringen: Alltså det ÄR något med Kiruna! Och Afrika för att inte tala om Norge. Carina har jag både bott granne med och gått i skolan med. Dock inte i Afrika.. Nåväl, Carina skriver bra och bryr sig om människor, det syns i hennes blogg. Twittrar gör hon också bl. a om läget i Afrika. Me like. Svar på frågorna kommer här: 1. Varför började du blogga? Usch, det är så många år sedan, det verkade roligt tyckte jag då 2000 🙂 det hette inte blogga då utan det…
-
Moster hade fått kinder :)
Dom 4,5 dygnen i Luleå tog fort slut men det bästa av allt var faktiskt när vi kom fram till Moster och jag såg att hon fått tillbaka lite kinder. Jag blev så lycklig för sist vi sågs var det bara skinn och ben och jag var så ledsen. Tyvärr blev det inget besök förra året eftersom jag var förkyld och Moster har kol och det går inte ihop och senare dog Helge och kaosen under hösten blev total. Till våren ville Moster inte ha besök, hon trivs inte alls med något på vårarna så vi fick vänta tills nu. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge…
