dygn innehållande en hel del rädslor och tankar. Viruset tog en liten ände med förskräckelse kan man väl kalla det för även om jag inte är frisk ännu. Onsdagens vansinniga smärtor i bröstet och torsdagens svälda vänster ben och hand gjorde att jag landade på KS (Karolinska Sjukhuset) akuten och efter dryga 7 timmar där lades in med diagnosen en liten hjärtinfarkt. Gissa om tankarna rasade och tårarna rann. Det var otäckt och jag blev rädd, röka fick jag inte heller. Jag hade inte kommit dit för ont i bröstet utan svullna vänsterdelar av min kropp. Sprutor i magen, alla möjliga attiraljer, mm, mm. Dagen därpå, fredag förmiddag alltså. Efter…

ynklig och mer därtill. Farbror doktorn sa att det bara var virus (CRP 17), jag hade hellre haft bakterier för det finns penicillin mot det. Det är synd om mig, ännu mer än så faktiskt. Jag har inte känt mig så liten på många, många år. Tydligen har fler än Karl-Axel och jag fått detta. Inte snuvig, inte hostig men alla andra influensa symptom. Det är tur att Kallemannen inte blivit utslagen för annars hade inget blivit rätt här hemma men det ser ut som att han är på g att tappa orken nu. I värsta fall kan det hålla i sig upp till 14 dagar och det enda som…

Sömn, feber, svettas, feber osv. Just nu känner jag mig som i en bastu fast det är positivt, febern är på g ner. Karl-Axel var piggare än mig i går och tur var det för annars hade det inte blivit varken mat eller annat för jag kunde inte gå. Jag längtade efter mat vi åt hos Eja och Igge, men salladen blev aningen fel för löken var stark men creme fraichen var god till pottarna och det gick ner. Idag är vi nog lika ynkliga och lite fördjävligt är det faktiskt eftersom Karl-Axels moster fyller 80 år och vi skulle vara där klockan 13:00. Ingen av oss kan hur mycket…

Hela kroppen är påkörd, värker, jag har ont i allt som inte ens finns och feber har härjat hel natten. Snart återgår jag till sängen men det värkte så jag var tvungen att gå upp ett tag. Tänkte iaf börja på vår semesteråterblick. Nedresan Vi klev upp tidigt onsdag den 17 juli. Första gången på många år levde jag kvar i en mardröm som hade med maskar att göra, många, och känslan av den satt kvar tom till Norrköping. Vi hade en minidate på morgonen med Annica (vet idag att daten gick vägen, bra). Mycket försenade (katterna smet) rullen bilen vidare mot nya möten. Kring 12 snåret landade vi hos…