ej heller sista arbetsveckan. Det är vår bröllopsdag idag, för 9 år sedan gifte vi oss. Då var det Kristi Himmelsfärdsdag och en torsdag. Jag har iaf grattat kär make men dagen känns inte alls speciell och det har ju sina orsaker.
Jag har feber och ont i nacken
och är aningen snuvig så det blir en perfekt start på det som känns som domedagen. Jag trodde det var pollensäsongen som hade satt i gång i går men så är det inte riktigt. Tog min Zyrlex och tyckte att stickningarna i näsan och nysningarna lugnade ner sig men det var antagligen bara önsketänkande.
Vi fick mycket gjort i går trots allt även om våra toleranser är på noll nivå. Det märktes väl i KA´s gästbok om inte annat i förrgår. Gisses vad arg Kallemannen blev för spammaren om vikt. Kallemannen är inte en person som blir arg fast undantag finns alltid. Vi rensade på balkongen så att den blev sittvänlig och grejade med massor, bla att håra av alla gardinerna från katthår och tom elementen fick sig en runda. Resten av hemmet ser ff ut som en liten krigszon men det tar sig när vi blir arbetssökande nästa vecka.
Middagen med ungdomarna
blev mysig och jobbig samtidigt. Det är svårt när känslan av skygghet tar över och det enda som känns rätt är att gömma sig. Vi åt gott och pratade, skålade i läsk och pratade lite till. KA och Björn ”slogs” om notan men till slut var vi alla nöjda och tom lit efterrätt fick plats. Tänk så det har varit under årens lopp på firman, alla som jobbat har ingått i familjeandan och det är på både gott och ont för inte är man som en vanlig arbetsgivare precis.
Sorgensenheten och ledsamheten
har mer och mer tagit över oss båda och vi är nere på under golvnivå. Visst vet vi båda att det kommer att vända men när och hur. Tanken att kunna få bo kvar känns som väldigt viktig men att ingenting få veta och inte heller riktigt när vi får veta är tungt.
Bara en sådan grej att spela musik och ha en trasa i handen är länge sedan men det gjorde jag bla i går. Jag både skrattade och grät till musiken och Kallemannen stackarn fick öronskav. Vissa låtar spelade jag högt och tårarna rann och sedan dansade jag runt som en kockonöt. Allt går i vågor och det river och sliter inombords. Jag grät även över pappa, särskilt vissa låtar som jag frivilligt spelade från åren i bla Ghana. Det är nästan otäckt att det gör så ont av honom för jag trodde jag hade blivit överens med mig själv att det var okej. Visst vet jag att allt rämnar när det blir något stort och kaotiskt men, men…
I dag skall vi till banken
och skriva om firmans lilla kredit på oss själva. Vi behöver inte vara oroliga säger dom kunniga men är det ändå. Vi vet ju att hemmet kan ryka när det börjar bli dags att jaga oss personligen för firmans skulder. Skulderna till leverantörer är knappa men det är till staten det mesta kommer att bli när allt är klart.
Näe nu blev det jobbigt. Till en annan gång, på återseende.
No comments