Snart dags!

Frågan som jag visste jag skulle ha problem med är ju kläderna. Se ordentlig ut, ge ett propert intryck om vem jag är och ändå inte vara för strickt är mitt problem. Jag är jag och kommer alltid så att vara och den kombinationen vill jag även visa i mitt val av kläder. Jag visste det iaf redan innan och nu är det så att KA säger ja, det är fint och du ser ungdomlig ut. Jag vill inte se ungdomlig ut, jag vill se ut som att jag är och jag kan och jag vill gärna lära mig mer.
Vi tänker ta en fika inne i stan först (Åhlens eller PUB fiket blir det, vi gillar båda) och sedan skall jag till Gamla Stan. KA skall jobba eftermiddag-natt-morgon så han måste vara åter klockan 15:30. Vi får se vad som händer och fötter. Oavsett vad så blir det roligt och säkert både spännande och intressant.
See ya!

(del 2) Vissa saker krävs

för att jag skall må bra och en av dessa är musik. Det är ingen nyhet heller kanske och mellan varven skriver jag ner mina igångsättarlåtar låta, många gånger är dom likartade om inte det är samma låtar.
KA har ju en större hårddisk, 120 GB extra och till den går det att hämta en hel del musik som verkligen sätter igång mig på flera sätt. Första gången jag laddade hem så muttrade han om att hans plats blev så liten och då kunde jag inte annat än skratta åt hans mutter. Mina ca 13 GB i musik med all hans plats är bara snålvattnet som går, eller hur?! Visst är det skämtsamt mutter, inte tu tal om annat.
Jag gjorde mig den lilla tjänsten (KA´s otjänst kanske :D) och skapade en egen playlist i Musicmatch. Det finns ca 120 låtar i den listan och jag skall nog bränna ner dessa på en DVD så kan jag spela i min egen dator så slipper KA bli alldeles tokig på mig.
Ett litet axplock ur min spellista i KA´s dator:
Love is lika Oxygen – The Sweet
Guns in the Ghetto – UB 40 (minns koncerten vi var på, den var bättre än bra!)
Garden Party – Smokie (ej original, jag vet. älskar också
originalversionen med Ricky Nelson)
Jag vill ha en egen måne – Ted Gärdestad
When You say nothing at all – Ronan Keating
5.7.0.5 – CityBoy
R.O.C.K – Shaboom (Dag Finn hade det inte lätt i Baren)
Co co – The Sweet
Because the Night – Patti Smith
Oh Julie – Shakin Stevens (det var tider det, låter jag gammal? :D)
Come back darling – UB 40 (underbar musik och sött flin har Ali Campbell)
Over the Hills and far away – Gary More (låten är en gammal Ghana julsång som vi sjöng varje år i annan tappning)
S´t Elmo´s Fire – John Parr (oj så söt han var Rob Lowe, då iaf)
Mother and Child reunion – Paul Simon (rotmusik mmm)
Rötter – Lasse Tennander
Dennis – Blondie (det är många år sedan, usch!)
All I have to do is dream – Svenne och Lotta (ännu längre tillbaks ijk)
500 miles – The Hooters
Vem får nu se alla tårar – Wilmer X
Hold on tight – E.L.O (Electric Light Orchestra)
Only You – The Flying Pickets
Listen to the Rythm of the falling Rain – Bröderna Olsen gör den bra även om originalet är bara bäst
Therese – Uno Svenningsson är så talande och visst min tös….
Nej nu ger jag mig, listan är lång och jag kan sitta här hela dagen men det är så att jag har saker som skall vara färdigt nu så jag måste skärpa mig.
Ciao!

Viktiga frågeställningar

som vi kanske alla borde ställa oss lite oftare har Shw skrivit i sin dagbok den 3/1 (dagens första uppdatering). För att inte förpesta Shw´s gästbok valde jag att skriva mina tankar och svar så långt jag har några i min Tankebok. Jag tänkte också vara så fräck så jag drar en av frågorna på Succé för att kanske fler skall tycka och tänka.
Vad måste jag göra för att uppfylla andras behov, andras önskningar och förväntningar?
Som jag ser det så skall det inte slås knut på sig själv för att andra skall bli nöjda och belåtna. Det viktigaste av allt är att den som ger känner att det känns rätt, bra och också mår bra av det. Ibland får man även göra sådant som man kanske känner att ”jag vill inte” men det skall absolut inte slita ut en själv och också vara ett undantagsfall i relationen det berör. Undantaget den regeln är väl ens egna barn och eventuellt krisande partners och vänner.
Vilka skyldigheter har jag till mina barn, dem jag har valt att leva med och mina släktingar?
Barn, partners och anhöriga är inte givna att dra över en och samma kam. Det är helt olika behov hos dom uppräknade. Barn skall och borde få växa upp i trygg miljö och med den vuxnes rättspatos som lots med allt vad det innebär. Kärlek med omsorg (ej egoistisk sådan som rättfärdigar en själv menar jag då).
Med partners så gäller som jag ser det mer ömsesidighet där en form av symbios kan uppnås. Dvs en relation på lika villkor där man ibland får jämka, offra sig en aning och där man också får det hjärta och hjärna behöver på olika plan. För mig är det viktigaste att relationen känns rätt. Osämja, oenigheter och sådana saker som inte alltid är roliga ingår till viss del för vi är bara människor och inga robotar och dom flesta av oss lever faktiskt emotionellt även om vi kanske inte alltid vill det. Vi känner=vi är.
Vad gäller släkten så beror det nog på vad man vill ha för sorts relation. Orkar jag slå knut på mig själv för att tillfredsställa alla dom olika viljorna, önskningarna osv eller inte? Ser jag på mig själv så valde jag bort min pappa i ren självbevarelsedrift för att mentalt överleva och också må bra. Jag saknar min pappa eller rättare sagt, den jag önskat han var (som han ibland var) för vore han sådan så fanns kring mig av min fria vilja idag.
På något plan gäller nog oavsett om det är barn, partners eller anhöriga att jag måste någonstans må bra själv av dom som omger mig och gör jag inte det så får jag välja bort dom som äter upp mig hur svårt det än är. Mår jag bra så ger jag mer av mig till mig själv och dom som blir kvar och jag vill finnas kring.
Lite beror det nog på situation till situation också. Ett litet offer går att göra för olika tillfällen men sedan beror det på hur viktig just den situationen är.
Om jag kallar vissa människor för vänner vad bör jag då göra för dem, vad har de rätt att förvänta av mig?
Jag ser egentligen bara en sak som gäller här och det är att vara sann mot sig själv vilket också är vad dom har rätt att förvänta sig. Vissa offer ingår i alla relationer men ömsesidigheten måste vara den viktigaste grundpelaren tillsammans med respekten.
Är det vänskap eller är det med personer som känns som vänner, dvs där vänskap har möjlighet att växa? Vänskap är ändå en ömsesidighet och inget som sker ensidigt för då är det inte vänskap. I sig spelar det ingen roll vad för sorts vänskapsrelation det handlar om för det enda som kan förväntas är det man själv är beredd att ge.
Hur mycket kan jag tänka på vad jag vill, önskar och känner? Hur mycket får det inkräkta på andras behov?
Rent krasst ser jag det så här. Mår jag bra kan jag ge mer av mig till dom som är viktiga för mig. Sedan finns det alltid en sanning med modifikation i sådana här funderingar. Vart går gränserna för behov och egoistiskt agerande? Det är svårt men livet är en balansgång i dom flesta frågorna.
Hur mycket det får inkräkta på andras behov beror på vilka ”andra” är. Är det partners, barn eller andra vuxna? Barn skall i grunden inte behöva ”betala” i en relation där den vuxna tar för sig åt sig själv för då tror jag att man i grunden är fel ute. Där med att ”betala” är flertydigt för visst får barn stå tillbaks även i goda familjer för vi kan inte tillgodose allas olika behov utan måste jämka och offra vissa saker.
Andra önskar att jag gör saker för dem. Vad av detta måste uppfyllas? Vad kan jag säga nej till? Vilka absoluta skyldigheter har vi för varandra, våra medmänniskor här i Sverige och i Världen? Har vi några skyldigheter alls, eller har vi bara rättigheter? Vad händer om våra rättigheter inkräktar på andra människors väl och ve?
Måste uppfyllas? På det tänker jag inget för är det ett måste är relationen aningen fel ute och är som jag ser det inte baserat på ömmsesidighet.
Säga nej till? Allt som strider mot ens egna värderingar, känslor och som i sin tur slår knut på en själv tycker jag att man har rätten att säga nej till.
Skyldigheter mot varandra är nog att vara sanna mot oss själva för är vi inte det finns inte så mycket kvar att ge någon annan heller.
Inkräktande rättigheter? Ja, det är det där med givandet och tagandet. Rent krasst inkräktar nog det mesta på andra människor och som jag ser det gäller det för mig iaf att göra kostnaden så liten som möjligt för andra och också åt mig själv om jag har möjligheten att välja. Sedan beror det på vad som kostar och på vem det kostar och allt har en priritering som bara den det gäller kan göra hur rätt och fel det än kan tyckas i andras ögon.
När jag blir besviken på att de runt mig inte gör det jag önskar, vem skall ta på sig skulden? Jag som önskar för mycket eller de som inte tänker också på mina behov?
Skulden kanske ingen måste eller skall ta på sig. Det kan bero på misskommunikation där du som ville inte var tydlig nog eller den som tog emot inte förstod dina önskningar. Det kan också hända att relationen inte är ömsesidig och då skall kanske andra funderingar tas, som tex att välja bort en sådan relation. Kanske är det också så att vissa önskningar ställs på för hög nivå så att den du önskar det av inte kan tillmötesgå dig där och då kanske en omvärdering kring dina önskemål måste göras.
Får vissa människor tänka mer på sig själva än andra? Om vissa bara tar för sig av utrymme, tid, pengar eller vila skall det då vara dem givet?
Männsikor överlag får väl göra det dom vill men det skall inte kosta andra. Om jag skulle drabbas av en person som gjorde som ovan beskrivet, dvs bara tog allt jag hade att ge av mig själv, pengar eller vad det nu månne vara så skulle jag klippa av.
Det har tagit år att komma dit och förr hade jag antagligen slagit både en och flera knutar på mig själv men inte idag. Efter några sådana saker så skulle jag backa undan och ta aktiv inre ställning utan att för den skull gå i klinch med personen i fråga. Skulle det behövas en krasch för att den som bara tog skulle förstå så skulle det oundvikligt komma det också.
Mitt välbefinnande, min mentala överlevnad, mitt jag blir i en sådan situation mig mer kär än en som bara tar av hela mig och mitt.
Om man inte orkar, får man välja döden då? Eller är det de mest egoistiska man kan göra mot sin omgivning?
Vem skulle ge tillstånd att ta livet av sig? Jag tror att när man inte ser andra vägar så tar man det som går och sällan är självmord ett eget medvetet val i uppgivna situationer där inga andra utvägar verkar finnas. Självmord blir då en utväg ur en utvägslös situation. Att om du själv tar livet av dig inte alls tänker mer än på ren överlevnad trots att det är döden du valt är inget egoistiskt i sig.
Egoistiskt i den bemärkelsen att resten står där och ingenting förstår med ofta många år av ångest och sorg för ”vad kunde jag ha gjort” osv. Sådana frågor kan sätta spår på så många olika plan.
Lämnar man barn efter sig så är frågan än svårare för hur förklara för små att mamma eller pappa inte orkade mer och hur skall man få barnen att förstå att det kanske inget har med att dom inte var älskade att göra. För dom som blir kvar kan självmordet ses egoistiskt på vilket också är vad jag först tänkte som svar på denna fråga.
Jag tror också att ställs man inför någon nära som tagit livet av sig gäller det att se människan för det den var och också någonstans att respektera dom val personen gjorde, medvetna eller ej. Jag tror i grunden få vill dö men att om, den dagen, då finns inget annat och det måste respekteras. Kanske kan i sådana fall också dom anhöriga, vännerna och andra som blev kvar slippa dessa helvetes kval och istället respektera det skedda trots allt som i sak säger emot det som skett.

Mässan var mysig

men intensiv eftersom vi var där med en av KA´s brukare och då får man hänga med i svängarna. Jag såg inte mycket men lite av Bodils cirkusshow, slutet med kakaduan som gick på undersidan av plankan/brädan eller något ditåt. Vi fikade länge och det var gott. Mannfred njöt med hans bitar av bullar, wienerbröd och päron.

Vi kikade på minimannfredar som var en del stycken. Mannfred brydde sig inte nämnvärt alls med dom andra caiquarna reagerade direkt så alla satte sig på sidan där vi stod och spanade in Mannfred. Festligt var det. Tänk att lille herrn inte vet att han är en gök, han tror kanske han är en människa 🙂

Lite tufft var det att träffa Henkes nya päron och jag är tacksam för att Henke INTE var med även om jag hade gett nästan vad som helst att få kramas med honom. Jag visste inte att Henkes päron skulle dit utan någon besökare frågade om vi var Carina och Karl-Axel och så var det Päronen. Tänk om Henning hade varit med, han hade fått följa med hem då. Jag blir så sjuk när jag ser andra kakaduor, särskilt gultoffsar som Henke är. Jag känner mig ff jätteledsen och det satte sig i kroppen men jag vet att det släpper snart. Tänk så det kan bli av saknad. Vi har inte setts sedan i maj förra året. Jag tror mig veta att han skulle reagera väldigt mycket om han såg oss.

Vi träffade även Palles päron, den lilla caiquen med päron som vi träffade på Countryfestivalen Lida i somras.

Ett litet P.S. om KA`s Centrifug, han glömde skicka upp den i går så den kommer alldeles strax. Nu skall jag ta en cigg, lite kaffe och så hänga tvätten innan den surnar.

Bra början

på året är det iaf. Kanske, kanske … det är iaf något som är precis det jag vill syssla med och också har kompetens till. Tänk om … och det innehåller alla saker jag faktiskt kan och trivs med. På onsdag klockan 13:00 är det lite upp till bevis, håll gärna en tumme eller två då.
För fröken börjar året
bra och under nästa vecka blir det provanställning med mer regelbundet schema än hittills. En introduktion i morgon hos en ny brukare och fler timmar hos den hon varit hos ett antal dagar. Gissa vem som var glad för hennes skull.
Vi skall iväg och äta mat hos fröken med sambo. Såsen till steken skulle visst jag göra iordning men då får Tessan lära sig samtidigt magin med gräddsåser och smak. Det är godast att använda stekens egen sky för då får man rätt smak i såsen.
Smådjursmässan
går av stapeln för vår del i morgon. Får se om vi få rihop några foton eller om det blir som vanligt, inga alls på nätet men många i datorn. KA jobbar söndag till måndag så söndagen går åt till att göra ingenting i lugn och ro tills det är dags att åka till jobbet. På tal om KA så har han suttit och skrivit lite i sin Centrifug så kanske om du har tur finns där något att läsa.
En trevlig kväll och god mat är vi på väg till så hasta mañana.

Nytt år med oskrivna blad

och allt kan hända. Någonstans så är det i grunden ”bara” att bestämma sig för vad som är målet och sedan göra det som går för att kunna nå målet. Spännande, osäkert och lite ”vi får se vad som händer” är nog vad detta år har som uppgift. Vi får ta saker vartefter dom blir sas och därifrån göra det som går.
KA har just
åkt till jobbet. Vi kom i säng pigga i huvudet och var faktiskt vakna och uppe när 12 slaget blev av. Vi skålade i must och must är gott. Champagne har jag aldrig tyckt om smaken av men mousserande vin är smarrigt ibland.
Vår goda efterrätt
blev inte så mycket av för Herr Jonsson lurade mig om glassen. Han hävdade bestämt att vi hade vaniljglass i frysen och det trodde inte jag men vi köpte ingen eftersom han var så säker. KA är inte den som är den så visst blev det varma hjortron men inte med vaniljglass för det vi hade var jordgubbssorbet och han åt röran men jag höll mig till sorbet. Mix i kvadrat men det är Kallemannens stil lite, allt går och det som inte går det går det också med glimten i ögat.
Jo, vår fritös
finns inte mer heller. Jag skulle koka upp Martins fisk och satte på fel platta. Som tur var är den plattan lite sprucken så den tar tid på sig att bli het men varm blev den och smälte fritösens botten en aning. Fritösen är numera brandfarlig så i sopen skall den idag. Vi fick våra friterade pommes frites för det gjordes innan Martins fisk.
Här snöar det igen
och vinterlandskapet är otroligt vackert. Aningen fuktigt ute så det vita ser så frostigt och fint ut. Halt är det och det märkte fröken av i går. Hon halkade och slog sig på väg till jobbet så jag skjutsade eftersom hon låg där i snön när bussen for förbi.
Till later!