Hösten viner utanför,

regnet kommer och går varvat med solsken och löven har verkligen fått höstens färger. Kylan har kommit men inte så att det är dags för täckjacka och vantar men väl en tjock skön tröja, kanske aningen mindre lätta sommarskor och så – det optimala – en kväll framför en öppen spis (tänk om jag hade en sådan). Små stearinljus, myspys och lugn och ro är en lisa för själen.
Vi har väl inte riktigt kommit dit ännu att ron är där. Jag får ff inte ihop det jag känner att jag både borde och vill. Jag vill kanske inte tillräckligt mycket eller så är det bara så just nu. KA sover oroligt, jag också, vi äter dåligt, slarvar med det mesta och har väl tillfälligt hamnat i en ganska tung svacka.
Tänk vilken evighetstid det tar att landa igen men kanske kan det bero på att vägen hittills varit så oerhört lång och händelserik på jobbiga saker.
Solen kikar fram och kaffet väntar på att bli uppdrucket så jag återkommer.

5 år är en kort tid –

ibland, likväl som den kan vara väldigt lång. Kom på det igår när vi var på besök hos Sofia med föräldrar. Vi kom in på relationer med anhöriga. Jag kom inte på att det där om kort eller lång tid utan att det faktiskt på dagen är den sista gången jag skrattade och log med Helge (min pappa) och i morgon är det sista gången jag såg honom överhuvudtaget.
I dag för 5 år sedan var vi i Köpenhamn på bröllop mellan Helge och hans fru och senare under dagen åkte vi med båten tillbaka till Oslo och landade någon gång mitt på dagen i morgon för 5 år sedan. Därefter spårade det mesta ur och allt var som förr, då när jag var liten och rädd. Jag blev inte rädd denna gång men allt från förr kom igen, precis allt. Då valde jag att gå och jag gick med orden ”hör av dig när du kan respektera mig för mig och låta mig vara mig”.
Tänk, egentligen har det varit det jag strävat efter i alla år med relationen till Helge och från åren då jag var 28 och slutade vara rädd till incidenten för 5 år sedan så trodde jag att det liksom hade blivit så men fel hade jag.
En sak som är viktig i relationer med andra är att oavsett olikheter, åsiktsskillnader, preferenser i tycke och smak osv är respekten det som styr fortsättningen. Har man ingen respekt för andra utan bara lever i sin egen sfär och med sitt eget val som nr 1 i alla lägen kan man aldrig, i mina ögon, bli en värdig person i möten med andra och då pratar jag inte religion för jag är inte religiös.
Jag kan tycka någon har knäppa åsikter i en fråga men samtidigt kan jag tycka om just den ”knäppa” personen för den har andra kvalitéer och det är där den springande punkten är i mänskliga relationer. Det finns INGEN som alltid gör bra saker, alltid är rätt, alltid beter sig rätt osv i andras ögon. Tack och lov säger jag som trivs med olikheter för för mig berikar olikheter och dom får mig att växa. För mig är det viktiga inte att man tycker samma saker utan att man har någon form av utbyte i interaktionen mellan varandra.
Jag sörjer inte Helge idag, det gjorde jag i ett helt år efter händelsen för 5 år sedan. Jag har sörjt färdigt för det jag trodde var en ”riktig” pappa var bara samma skit som alltid förr. Det var en tung period och med allt annat som var runt omkring tog säkert läkeprocessen lite extra tid på sig men den kom och haltade lite på slutet. Visst kan jag känna ilska trots allt men det är inte riktigt samma sak.
Jag vet att mamma och min syster varit oroliga hur jag skulle klara det om och när Helge dog och vi ff inte hade kontakt. Dom har diskuterat detta ganska mycket. I dag vet jag att jag kommer att vara ledsen men inte över det jag aldrig fick för DET har jag redan kommit förbi mentalt. Jag vet också att jag inte kommer att bevissta begravningen om det skulle bli aktuellt om vi ff inte har kontakt. Det kan tyckas makabert men för mig har alla sådana saker varit viktiga för att jag liksom skall komma på plats och bli hel själv för om Helge dör före mig, vilket är mer sannolikt både pga av ålder och hjärtfel, så står jag kvar där och utan att ha ”städat” skulle jag säkert förlorat inombords då.
För mig är min slutsats ganska klar oavsett vilken relationen det gäller, sambo, partner, förälder, syskon, vänner osv, ömsesidigheten annars är det faktiskt bara att gå. Innan man kommer dithän kan det ta tid men till slut är det dags att gå och på något sätt bli mentalt fri. Det kan vara redan brutna relationer som man håller kvar och förhoppningsvis kommer man till slut överens med sig själv om att släpp och fortsätt. Visst gör det ont när insikten kommer men när den kommit så går läkeproccessen nästan automatiskt om man verkligen släpper.
Solen kikar fram och det känns bra. Livet är och går framåt. Ha en fin fredag, jag skall assistera från 17 tiden för LDAs firande i morgon på Brygghuset.

Österfärnebo

är vackert och området runt omkring. Vi var bl.a i Gysinge och fikade i solskenet vid en av alla delar av Dalaälven. Varmt välkomna kände vi oss och det var oerhört värdefullt.
Mail och annat återkommer jag med efter papegojträffen(senare ikväll) som är idag mellan 12 och 15. Alla kan komma, både med och utan goja, tänker på er som bor i närheten och sas bara kan dra iväg mot Sjöhistoriska, kom risken finns att det faktiskt blir trevligt.
Vi tar med oss kaffe och tilltugg för efteråt skall vi äta på IKEA med KA´s ena brukare fast vi lämnar Mannfred hemma först.
Vädret går inte att säga annat än UNDERBART och värmande, både inom och utoombords.

Vädrets makter

är otäcka och här sitter jag och tänker på Uncle Eddie i Tampa Florida. Orkanen Charley var beräknad att den skulle slå till i bl.a Tampa Bay, där Eddie bor men vek undan i sista stunden. Denna (Aftonbladet) orkan, (DN) Frances, verkar inte ha samma färdväg men om den slår om och går mot Tampa i stället så vete gudarna. Sist ville kär farbror inte evakueras varken från hus eller hem och jag misstänker starkt att det är samma sak denna gång. Fan ta tjuriga gubar :).
Det är konstigt med väder, naturen och vår påverkan – både bevisad och ej bevisad,. Jag är glad och tacksam att vi inte befinner oss nära orkanområden, vulkanområden eller andra områden där naturen tar sitt och lämnar resterna, oftast småflisor, kvar.
Det värsta jag varit med om i väder som drabbat mig personligen var att blixten slog ner i vårt hus i Ghana. Den träffade så pass bra att den skalade av ytterskiktet på ena dörren och sedan rullade det eldbollar i huset. Smällen var så intensiv så jag ramlade ur min säng och rusade in mot vardagsrummet för att se vad som skett och där var det ingen större katastrof. Dagen efter visade det sig att vår fina (då) Tandbergstereo hade liksom gett upp, den rök eller något sådant när den sattes på.
Kan det kallas tur tor eller bara att vi var på rätt plats vid rätt tillfälle eller så tvärtom kanske.
Dagen har till viss del
bedrivits på Endokrinologen och mycket riktigt saknas där hormoner, sköldkörtelhormoner alltså. Det blir till att äta Levaxin för fröken, lägsta dosen till att börja med och om 4 veckor skall det tas prover och dubbelkollas.
Det blev lite intensivt både här och där men inte som jag hade tänkt mig och nu måste jag i säng och han som sitter bredvid och knappt har ögonen öppna också. I morgon åker vi iväg till Österfärnebo för att besöka liberiasvenskar, en tant och farbror som jag träffat som liten även om jag INTE kommer ihåg det alls. Mannefredde hänger med och på lördag kommer vi hem igen.
På söndag är det papegojträff för den hågne. Mannefredde, Herr Bert, Sessy Messy(kanske i ny ryggsäck, jo – i!) och förhoppningsvis också Farbror Melker.
På samma gång säger jag välkommen till Gökboet Bertan och Sessy med päron och gonatt!