är något jag skämtat om många gånger och mest att det skulle stå på min gravsten: ”hon var iaf snäll”.
Jag har aldrig, som jag är medveten om, gjort något för egen vinning utan andra har alltid gått före mig och andra i det här fallet har varit min dotter, min mamma, mina syskon och min man samt alla andra nära och kära.
Insikten att snällhet inte betyder något och att ett genuint osjälvviskt agerande sällan är värt något i andras ögon är sorgligt och jag lär väl fortsätta vara nöt i andras ögon. Det sorgliga är att jag backar ifrån när jag inte förstår andras dumma (i mina ögon) agerande/beteende/val/ord/resonemang för när där inte finns viljan att se den andre spelar inga ord någon roll. Förr stred jag alltid och främst för andra, idag väljer jag bort strider och gällande mig själv vänder jag om och går därifrån.
Jag har kommit dit att räknas jag inte i sammanhang och värderas för mina goda egenskaper och accepteras trots mina dåliga tänker jag inte tvinga mig på någon oavsett om jag sitter där ensam. För den delen tränar jag redan på ensamhetsdelen och det går sådär men framåt 🙂
Åsa skrev om boken Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn, den skall jag låna och kanske kan jag lära mig något och få verktyg åt mig. Här är Adlibris info om boken