överlevde jag men inte egentligen med den äran, jag låg under det normala för kvinnor i min ålder men bara strax under så det är klart godkänt. Jag stod ut i 7 minuter innan min knän gav upp och jag lovar att det brände som en helvetes eld skulle bränna om sådant finns vill säga. Mina knän har aldrig varit i särskilt bra skick, ungefär som mina axlar. Minns särskilt när det fanns locktänger som man skulle stå och hålla för att locka håret (ca 1977-78) så gick det helt enkelt inte för axlarna pallade inte. Knäskålrna kan jag inte ta ur led som jag kan med axlarna men de…

och med det menar jag så här att om ingen Carina syns efter detta så måste jag ha dött av ansträngningen att sitta på en motionscykel och cykla. Jag kan garantera er att jag inte har någon som helst kondition och flåsar som en floodhäst utan minsta problem. Håll tummarna att jag åtminstone kan cykla en liten stund, vill ju inte heller skämmas för mina kära norska latmansgener. Kaffe fick jag iaf dricka men inte röka två timmar innan, kaffet är urdrucket och rökte gjorde jag innan tidsramen gjorde det omöjligt. 😉 Brådis har vi så vi läses väl later, adios